Jaa, jag har verkligen haft en känslomässig berg å dahlbana medans jag vart här. När jag först kom hit för en vecka sedan kände jag bara, shit det är här jag villl bo, detta är mitt liv detta är hemma å bla bla. va överlycklig över att va här.. sedan börja jag tröttna på den amerikanska stilen. Deras livsstil, deras klädstil allting, började längta hem å såg fram emot å få komma tillbaka till oslo, börja jobba, va me anna å träffa folk.. De senaste 2 dagarna har jag brytit ihop med jämna mellanrum. så fort jag tänkte på att jag måste lämna snart igen börjar jag gråta. Att jag utsätter mej för att göra detta goodbye:et igen är bara helt värdelöst ! att jag ej får se ryan innan jag åker suger. Att barnen snart kommer ha en ny au pair som kommer va deras allt suger. Attt den kommer va ännu större å inte längre är mina barn nästa gång jag kommer (om jag nu kmr igen) suger också. De är jobbigt när folk man priorierar så högt bor så långt ifrån en.. Sedan har jag en känsla av att detta var sista gången jag såg ryan. det är bara jobbigt för oss båda att dra upp alltin var 6e månad ungefär. Har man en gång vart tsm , å gjort slut på ett sätt som vi gjorde slut . dvs, pga avståndet. Så är det svårt att träffas å inte falla tillbaka lite. but life moves on. Just nu mår jag förjävles. ont i huvudet som faaaaaaaaaan, fryser samtidigt som jag svettas som ett vattenfall. å mår illa så får panik. nu ska jag trycka i mej massa tabletter, tvätta bort sminket jag gråtit ner på kinderna å sedan åka iväg å hämta barnen en näst sista gång.