ibland funderar jag på varför jag tog bestlutet att åka som au pair.
det känns nästan som jag aldrig tog beslutet. jag visste nog inte ens när jag åkte om det var detta jag ville göra eller ej . och än sålänge har allting gått oväntat bra.. jag läste så mycket i folks bloggar om hemlängtan, gråta sej till sömns, inte komma överrens med familj mm.. jag var nog inställd på betydligt mer hemlängtan än vad jag haft. inte så att jag inte saknar er för det gör jag som fan, alla nära och kära, göteborg, fester, mina jobb , mitt rum, cykeln maten, allt personligt man brukar göra.. men det är inte så att jag har en ständig smärta och gråter mej till sömns. det är mer att jag brukar tänka på er och le för mej själv för jag vet hur underbara ni är och jag är glad att jag har er och att ni finns kvar även om jag är på andra sidan jorden.
men igår var faktiskt första gången jag grät för att jag saknade er.. men de va så mkt igår så de va inte bara därför men jag sakner er verkligen ..

jag undrar varför man gör det här. man bygger liksom upp ett helt nytt liv här. på andra sidan jorden, på ett helt nytt ställe, men helt andra och nya människor, men nya förutsättningar och nya utmaningar. Folket här borta är mitt allt för tillfället. det är allting jag har här. händer ngt mellan dem och mej finns det inget liv för mej i usa inprincip.. jag har fått en till extra familj, jag har fått två små skitungar som jag ser som ngt mellan mina syskon eller mina egna barn, jag har fått en ny mamma som jag ser som extra mamma eller nära vän, och jag har ffått en till extra pappa som beskyddar mej för minsta lilla här i det stora landet. Händer ngt dem, så har jag ingen familj på denna sidan, jag har heller ingenstans att bo, inget jobb, ingen bil, ingenting..
Mina kompisar här borta är dem som gör att jag klarar av att stanna här. hade jag inte haft dem och göra alla mina hyss här hade denna resa inte alls vart desamma.. men det är svårt. för folk kommer och går hela tiden. folk åker hem förlängre mm, och tjejer är tjejer, det snackas och har sej, men jag har dem. <3. .
och självklart lyckdes jag fast jag ej skulle gå å bli kär... utan honom hade denna resan vart betydligt mer plågsam...  just nu är alla dessa människor,, alla dessa platser, alla dessa rutiner , allt detta är min vardag. mitt liv..  vad händer när mitt år är slut och jag måste ta mitt stora pick och pack och lämna allt detta?
lämna det som idag är mitt liv och min vardag? och när jag kommer hem kommer vardagen jag hade när jag åkte vara som bortblåst. då blir det att börja om igen på nytt. för en tredje gång.. ?
det är skrämmande... det är läskigt och jag vill inte tänka på det ..
att åka som au pair känns som att ta en paus ifrån verkligheten, men när ska jag gå tillbaka till verkligenheten? jag vet inte ens hur jag vill min verklighet ska se ut..

... så jag försätter att rymma ifrån den..



(jag älskar er alla fortfarande där hemma, men det är läskigt att man bygger upp ett helt liv här borta som man sedan ska lämna... lämna för att komma hem. hem till er. men också hem till ett ställe utan jobb, utan pojkvännen och kärleken, utan ett eget ställe att bo på, utan framtidplaner och utan drömmar.)